sunshine over us
så, de första inlägget,
hur ska jag börja.. dagen idag var en helt vanlig dag för mig ungefär, vaknade runt 9 gick upp och spenderade resten av dagen med att sova framför teven och dricka vatten, hade ett stort sug för en bra film på bio duken och tänkte att min bästavän Sofia snart skulle åka bort, så därför gav jag henne en pling och vi bestämde att se Hancock tio i 9 ikväll, vi var på Heron city runt kvart i 8 och gick runt, var ute på parkeringen när vi skulle gå in igen så busvisslade 4 killar som var nästan bredvid oss, och vad gör jag ? jag går rakt in i dörren ! kan man skämma ut sig mer ? jag fick tokpanik och gick och gömde mig på toaletten, haha , nej kanske inte gömde mig, men vi gick iallafall dit, och var där tills det var 8 minuter tills filmen började, den var faktiskt skit bra, många skatt och will smith gör sin grej, helt ärligt är han en väldigt bra skådespelare, en applåd för honom tycker jag. Det ska ju tydligen bli as fint väder imorgon också, då jag planerat åka ut till Utö. andledningen är att det är ju en sån fin ö, och jag bara älskar att vara där, men nu känns de inte som en bra idé längre, tanken av att du är där ute på ön, får mig att tveka, jag vill inte råka träffa på dig, jag vill inte råka se dig, jag vill inte riskera att ringa dig och säga att jag är där och vill träffa dig. så jag stannar nog hemma, fick ett förslag på en chillkväll hos Rasmus imorgon , så det kanske blir det istället. Det känns jobbigt att behöva ge upp någoting för en enda person, tänk själva hur mycket man kan behöva avstå ifrån, jag får avstå från att åka till ön jag åkt till i 16 år, många får avstå att åka till vissa ställen, äta vissa saker, dricka vissa saker, göra vissa saker, eller gå på vissa gator, för att inte minnas det man helt bara vill glömma, det är som att minnerna ristas in i vägen, stället, matbiten, drickan och varje gång man gör den saken, dricker, äter eller går till de stället, så ser man händelsen igen, det är jobbigt, men antingen offrar man, eller så är man stark och fortsätter göra sin grej utan att låta känslorna bestämma.
jag bara hoppas att en dag ska jag jag åka tåget, bussen och båten tillbaka till min ö. och kunna se på dig , snacka med dig utan att bry mig. men jag ångrar inte att vi träffades, du fick mig inse att jag inte var så tom iallafall, att jag kunde få känslor igen, det trodde jag faktiskt inte att jag kunde få, inte sen förra gången, men du fick mig känna mig älskad för en sekund, och trots smärtorna så uppskattar jag det.
godnatt, <3
